Den ovissa framtiden....

Det kan kanske vara på sin plats att meddela att jag numera ingår i de pensionerades skara. Detta efter att för första gången i mitt yrkesliv ha tvingats bli föremål för arbetsförmedlingens ”omsorger” och A-kassans materiella stöd. Ingen arbetsgivare visade sig dessvärre vara intresserad av att ens kalla en gammal stadsanställd till intervju, så till slut fanns inte mycket annat att göra än att ansöka om förtida uttag av pension. Jag hade definitivt inget större intresse av att ta del av Fas3-förnedringen! Det visade sig alltså dessvärre inte möjligt för mig att arbeta till 75-årsåldern och på så sätt undvika ”utanförskapet”. Jag vill i dessa svåra tider tipsa anställda i Stockholms Stad, som eventuellt också kan bli tvungna att pensionera sig ”för tidigt” att tjänstepensionen - i alla fall i mitt fall – visade sig vara uppdelad i två olika delar genom ett val som gjordes mot slutet av 1990-talet. I den första delen har avsatts medel fram till 1998 och i den andra delen, där placeringsvalmöjlighet(sic!) fanns, fr o m 1998. Den gamla delen av tjänstepensionen administreras genom SPP och för att skjuta upp ”sugandet på ramarna” beslutade jag att ta ut de aktuella av dem förvaltade medlen fram till 65-årsdagen och helt strunta i lockelsen att ta ut medlen därifrån i form av ett livsvarigt och klart mindre attraktivt månatligt uttag.... De placerade medlen sedan 1998 beslutade jag av samma skäl att ta ut under de närmaste 5 åren! Om jag mot förmodan skulle bli typ 100 år gammal lär det visa sig ha varit ett synnerligen dåligt val. Men den risken lär väl vara i det närmaste obefintlig? Det kändes viktigt - för att inte säga ofrånkomligt i de svåra tider som stundar - att plocka ut det som finns i pensionssammanhangen, så länge det finns något alls att hämta ut? Jag läser just nu en intressant liten bok ”Vad är pengar?” av Andreas Cervenka! Den kan jag rekommendera för de som är optimistiska inför framtidens ekonomiska förutsättningar, t ex vad gäller pensionerna. Jag får väl slutligen tacka IT-direktören Anette Holm och Alliansen för att de lyckades göra sig av med en gammal IT-trotjänare och guldklockeaspirant, så att jag på detta sätt nu fått möjlighet att med försörjningen någorlunda tryggad(?) närmare och utan hänsynstagande till någon aktör få möjlighet att ”in the real world” granska vad som händer och sker i Staden, då självfallet även utöver de direkta IT-frågorna. I vad mån detta innebär att denna blogg nu sjunger på sista versen lär framtiden få utvisa?