Statlig skola. Och resten då.....?

Svenskarna vill förstatliga skolan enligt en opinionsundersökning som Lärarnas Riksförbund initierat och vars resultat så lämpligt publiceras under Almedalsveckan.

Jag är ju själv bosatt i Stockholm och har under min långa anställning i Staden vid otaliga tillfällen kunnat notera graverande orättvisor i de insatser av olika slag som Staden erbjuder sina medborgare. Det handlar alltså inte bara om skolan, där det för alla någorlunda insatta är självklart att de välsituerades/medelklassens/vinnartypernas barn och ungdomar erbjuds den bästa utbildningen medan förorternas underpriviligierade befolkning får finna sig i att deras telningar får dväljas i gamla slitna skolbyggnader - med t ex undermålig ventilation - med stora klasser och inte alltid så välutbildade och engagerade lärare. Lärare som säkert gör sitt bästa – med eller utan ”legitimation”(!) - men som förvägras de resurser som skulle behövas. Resurser som i stället går till friskolorna och deras ägare.
Jag är därför självklart positiv till detta utspel och ser gärna att grund- och gymnasieskolan, som sedan länge drivits i kommunal regi under olika organisatoriska förhållanden, återigen blir ett nationellt ansvar under utbildningsdepartementet!

Det man nu osökt får anledning att reflektera över är vilka övriga kommunala verksamheter som fungerar dåligt och t o m orättvist i den situation som råder med kommuner med extremt olika förutsättningar, inte minst genom följderna av Alliansens strävan att dels åstadkomma skattesänkningar till varje pris och dels ha en närmast manisk inriktning till förmån för privatiseringar i stor skala.
Vi kanske måste börja fundera över att även en del – för att inte säga det mesta – av övrig kommunal och landstingskommunal verksamhet borde förstatligas för att uppnå de nationella målen inom t ex socialtjänst och sjukvård. Den skrämmande orättvisa som råder inom socialtjänstens och sjukvårdens olika delar samt de ofta manifesterade oklarheter och tvister som uppstår i vem som har ansvaret för insatserna och framförallt då självklart vem som skall står för kostnaderna...? Jag ämnar här inte exemplifiera förhållandena mer än att hänvisa till de institutionella insatserna kring vård av missbrukare, som många kommuner uppenbarligen inte längre anser sig ha råd med och dels också peka på oklarheten vems ansvar det är när en missbrukare också anses vara i behov av psykiatrisk behandling.

Jo, jag vet självfallet att allt som rör insatser för enskilda skall kontrolleras av våra i dagsläget rätt vingklippta tillsynsmyndigheter, vars möjligheter att handlägga dessa ärenden på ett korrekt sätt är små liksom att ”moderaternas” direktiv också ligger som en förlamande hand över de aktuella myndigheternas beredvillighet att kräva/ålägga enskilda kommuner att rätta till aktuella brister. Som ju ofta innebär avsevärde kostnader för kommunerna och där medlen saknas!!!