Viss självkritik kan vara på sin plats?

Hur kan det komma sig att detta med GS-IT har gått så smidigt och förhållandevis friktionsfritt att genomföra (hittills...)? Och hur kommer det sig att den inblandade IT-personalen varit så undergiven och så försiktigt kritisk trots att de flesta faktiskt i ett mycket tidigt skede borde ha insett att de kommer att bli arbetslösa och kanske heller aldrig någonsin kommer att få möjlighet till ett annat arbete inom IT-sektorn eller – för den delen – få ett arbete överhuvudtaget? När allt är klubbat och klart och genomförandet nu är i full gång börjar vi lätt överraskade inse att det som beslutats verkligen ser ut att bli av.

Då först börjar vi klaga på hur det hela skötts från VIT:s och SLK-IT:s sida och på att våra fackliga organisationer inte gjort något alls för att bevaka våra intressen, i huvudsak handlar detta om den uteblivna verksamhetsövergången.

Jo, jag vet att vi inte kan jämföra oss med greker, fransmän och portugiser som i dessa dagar kraftfullt demonstrerar för att de - när deras länder dras med enorma ekonomiska problem - måste lämna sina arbetsplatser alternativt få sänkta löner osv. Naturligtvis skulle vi också ha protesterat, engagerat de politiska partierna på den röd-gröna kanten och de fackliga organisationerna i detta med den uteblivna verksamhetsövergången men i stället föredrog vi att ligga lågt och hoppades att vi skulle få ha kvar jobbet på något sätt. Det ligger ju inte heller för Stadens lojala, lätt underdåniga anställda att ”bita den hand som föder oss” och det hela slutar nu med att vi arga, bittra och uppgivna snart står och sliter i Arbetsförmedlingens ytterdörr.

Hur kunde detta ske? Min idé är att allt beror på att vi genom ett så gott som obefintligt centralt stöd (SLK-IT/IT-avdelningen) sedan IT började införas i Staden tvingats agera på det lokala planet för att få till stånd fungerande lokala upplägg utifrån de behov som där förelegat. Jag tänker då på både hård- och mjukvarusituationer men också på hur arbetet organiserats, vilka IT-resurser personellt som funnits och inte minst hur ledningarna/cheferna agerat utifrån sin – tyvärr ofta – helt IT-ointresserade horisont.

Vi har genom detta inte tyckt att det funnits något större behov av samverkan mellan ens liknande organisationer utan de samarbeten/möten som tidigare funnits sedan gammalt IT-personal emellan har alltmer minskat i betydelse i takt med att vi funktions- och intressemässigt tyvärr glidit alltmer ifrån varandra. Det skall här inte döljas att det t o m odlats ett visst avståndstagande IT-avdelningar, -enheter och -grupper emellan, ofta beroende på att olika IT-verksamheter kommit olika långt och inte haft några som helst planer på att ens diskutera dessa olikheter med mindre bemedlade och lägre bemannade jämförbara organisationer, som mer betraktats som ”lätt förståndshandikappade kusiner från landet”. Samarbete i några mer utvecklade former enligt den inställning som tidigare under 1990-talet rått - att man skulle bistå och hjälpa varandra i olika besvärliga situationer - kom alltmer sällan till stånd. Alla ”körde sitt eget race” och det blev till slut orimligt med en Stad som IT-mässigt var så divergerad att det inte var möjligt att ens för en någorlunda initierad få klart för sig hur det verkligen såg ut IT-mässigt på olika stadsdelar, bolag, skolor och övriga förvaltningar med helt olika lokala upplägg för allt! Dessvärre var en del av dessa upplägg också helt beroende på att den – ofta - enskilde IT-tekniker alternativt IT-konsult som legat bakom det hela fanns tillgänglig för att det hela smärtfritt skulle fungera! Och så blev det som det blev....